LG är en häst som är väldigt försiktig och vill inte göra fel även fast han tycker om att retas och busa.

Det hela började med att han började stanna när det kom upp för vi tex låg helt åt skogen på hindret. När han stannar blir jag osäker och vågar inte rida nästa gång för jag är rädd att han ska stanna. Några av gångerna han har stannat har jag suttit väldigt löst eller åt av vilket gör att man inte vågar.

När jag blir osäker sätter jag mig i "räddningssits". Lutar mig bakåt och trycker honom framåt. Detta gör att jag trycker honom in i hindrena vilket inte gör saken bättre.

Droppen som gjorde att vi förlora allt självförtroende var när vi skulle hoppa en 3 kombination som låg från 110cm till 130cm ungefär. Vi hade lite dåligt galopp in men jag tryckte på honom och tyckte han kunde hoppa av på mitten lite stort vilket han ångra sig i sista sekund. Jag ramla av och landade på bommarna.

Just då hade jag inte ont så vi sänkte och hoppade vidare. Jag blev osäker och satte mig i "räddningssits" men eftersom det var lågt gick det bra iaf så vi kom över. 
Dagen efter kom jag inte upp ur sängen. Jag hade fruktansvärt ont i nacken, huvudet och mådde jätteilla..
Själv trodde jag att jag hade åkt på en hjärnskakning så jag tog det lugnt över helgen och gjorde det jag orkade. Illamåendet gick inte över så på tisdagen veckan efter åkte jag in och fick konstaterat en whiplashskada på nacken. 
Därmed kunde jag inte rida ordentligen på ca 2 veckor utan joggade lite och longerade.

Nästa träning jag var med på gick ganska bra. Jag hade ingen känsla kvar och LG var osäker men vi kom över hindrena och jag satt kvar. Några dagar senare red jag ut och han fick panik över två ponnier som skrittade framför honom vilket gjorde att han gick omkull och landade på mitt ben och jag landade på mina revben. Sjukvårdsuppysningen trodde att jag hade brutit revbenen för jag hade så ont, men det var ingen idé att åka in för de gör inget åt brutna revben. 
Det här gjorde att det blev ännu ett riduppehåll.

Så fort man blir rädd i hoppningen är det bara att hoppa mer. Det är så man kommer över det. Tyvärr hade jag inte chansen till det eftersom jag inte kunde rida. Hade jag kunnat det hade säkert självförtroendet inte blivit så påverkat som det blev.

Ett väldigt långt inlägg om vad som hände och varför det är som det är. Det är skönt att ha kommit igång igen och jag hoppas att det håller i sig.

Min ögonsten! <3