Sjukdomen är nyupptäckt vilket innebär att egentligen ingen läkare idag har utbildning om den. Några fåtaliga har viss kunskap och kan ha behandlat enstaka patienter med varierande framgång.

 

Med svårighet kunde den odlas i laboratorier först 1980-talet och sakta har kunskap om symtomen från insjuknande patienter blivit mer kända. Behadlingen har inneburit att vissa antibiotika kunnat användas men vissa stammar är mer okänsliga än andra. Vanligt är att för låga doser och/eller för korta behandlingar getts. Resultatet har därför uteblivit eller medfört återfall.

 

Vanliga symtom har varit förkylningsliknande symtom med snuva, nästäppa, hosta och ont i halsen men också mycket kraftig trötthet, särskilt vid fysisk ansträngning. Vanligt är också nedstämhet av olika grader samt irritabilitet. Typiskt är också att symtomen inte går över utan fortsätter i veckor, månader och år, ibland ännu längre. Vissa patienter kan långsamt märka en viss läkning men hos andra pågår symtomen i återkommande skov.

 

 

Man har använt del ett slags DNA-prov, som skapas från munhålans bakre vägg eller ett blodprov, som kan visa antikroppar. Ett urinprov har också nyligen introducerats. Inget av dessa kan dock användas för att följa en behandlning.

 

Omsorgsfull genomgång av symtomen plus undersökning av öron-näsa-halsområdet inkl. lungorna ger dock vid upprepade undersökningar under behandlningstiden kunskap om dels diagnosen, del om behandlingen fungerar samt när den ska avslutas.

 

Vanlig behandlningstid är 6-8 veckor. Under denna tiden får ingen krävande fysisk aktivitet bedrivas, eftersom då behandlingstiden förlängs. Inga hälsokostpreparat eller liknande får förekomma pga risken för interaktioner med de nödvändiga läkemedlen. Andra läkemedel måste bli kända för behandlande läkare.

 

Efter avslut av antibiotikakuren, kan vissa andra läkemedel fortsätta användas en tid. Vidare måste bakteriernas skadliga påverkan på det komplicerade immunförsvaret repareras genom att en fysiskt sett lugn efterläkningsperiod under en månad ska tillämpas, sk konvalescenstid. Detta minskar också risken för att infektionen snabbt återkommer, sk recidiv. Först efter denna tid kan man sakta ökande fysisk aktivitet påbörjas.

 

De allra flesta patienter får inte tillbaka infektionen efter framgångsrik behandlning. I mindre antal kan dock återfall ske, vanligen inom ett par år efter den behandlade infektionen. Ny infektionskur behöver då ges med samma läkemedl, dos och tidlängd som den första. Ibland får dock andra tänkbara antibiotika provas.

 

Av Gunnar Sandberg

Specialist Öron-Näsa-Hals samt Allmänmedicin